Det är i hennes hårdhudade huvud trötta tankar trivs.
Och i hennes famn ligger det pappret där de sakta skrivs.
Medan vinden tar tag om hennes hår och bjuder upp till dans,
Men hon drar ner luvan och dödar denna kortlivade romans.
För tiden är knapp och varje tickande sekund bär världens vikt.
Så hon skriver för allt hon har kärt och för allt det som är unikt.
Samtidigt som människorna på perrongen lever i sin egna värld,
Otåliga, stressade och ivriga - alla vill de iväg på sin egna färd.
Hon stannar upp med skrivandet och kastar ett öga på sin klocka.
Inte många minuter kvar innan hon måste sina saker börja plocka.
Det är en kall vårmorgon men udden på hennes penna brinner varm.
Tårar börjar falla från hennes ögon men de torkas bort av hennes arm.
När den sista punkten är skriven står tiden och världen plötsligt still.
Hon blickar runt sig och ser alla dessa människor denna dag i april.
Hennes lungor fylls av den kyliga luften då hon tar sina djupa andetag.
Samtidigt som hon reser sig ökar takten på hennes dunkande hjärtslag.
Nu rör sig världen igen och i fjärran hörs tåget ankomma precis i tid.
Hon tar ett djupt andetag och släpper det hon håller på bänken bredvid.
Tåget hörs allt närmre och nu ses det komma i all sin fart längs spåret.
Hennes fötter står på kanten av perrongen och vinden dansar med håret.
Hon blundar och koncentrerar sig på ljudet från tåget som närmar sig.
Ingen hann reagera när hon klev ut, förutom kvinnan som skrek "Nej".
Men det var redan allt för sent för tåget hann aldrig bromsa in i tid.
Hon hade redan tagit sitt sista andetag och hade funnit sin sista frid.
Inom bråkdelen av en sekund var det över och vinden dansade vidare.
Ljuset slocknade och sagan hade nått slutet för ännu en fallen stridare.
För det var enda utvägen hon såg i en så hemskt värld fylld av hat och frågor utan svar.
På bänken där hon suttit fanns nu bara ett ihopvikt papper kvar.
